Vi har haft en jobbig vecka här hemma. Först åkte jag på magsjuka av något slag, men det är inte det värsta...nog för att det är sjukt jobbigt att ha men det går ju över iallafall.

Varning för kräsmagade!

Maja började ju löpa i november, strax efter att vi hade flyttat in i nya huset. Hon löpte på som normalt och efter löpet fick hon den traditionsenliga urinvägsinfektionen. Vi åkte till veterinären, fick antibiotika och åkte hem igen.  Efter en vecka så började Maja löpa igen (det här var alltså i januari). Ett så kallat delat löp som äldre tikar kan få. Ordentligt denna gång med, men när löpet nästan skulle vara över så ersattes blödningarna med brunaktiga flytningar. Massor! Det övergick sedan till ljusrosa tunnare och sedan till vattniga grumliga. 

Nu är ju Maja 8 år fyllda i december så jag förstod väl ganska omgående att det kunde vara en livmoderinflammation, men tänkte ändå att det kanske var slutet på löpet.

 Det är väldigt vanligt på medelålders tikar. 25% drabbas! En sjuk siffra med tanke på hur allvarligt det är.

Nu hade inte Maja de "typiska" tecknen på livmoderinflammation heller (förutom flytningar då). Hon hade god aptit, drack kanske lite mer vatten nu när jag tänker efter men inte märkvärdigt, ingen feber alls och flytningarna luktade ingenting!

Vi for in på veterinärhuset och fick finaste Trond som veterinär. Väldigt lugn och sympatisk man och efter att ha sett Majas flytningar (som nu var med blodfärgade) och tagit ett ultraljud, gick igenom alternativen. Pencillin hade förmodligen inte hjälpt alls då det var så mycket var...det hade kunnat bli bättre just under kuren, men hade kommit tillbaka senare. Så det jag hade att välja på var avlivning eller operation, men eftersom Maja har gått ner nästan 6kg så trodde han inte att det skulle vara något problem. Men risken finns ju alltid och avlivning kommer inte ens på tal. Så jag valde operation utan att tveka.

Det gick väldigt snabbt efter det. Han lånade med sig Maja och gick iväg, jag försökte att inte börja attackgrina där inne för Maja ville ju inte alls följa efter. Hon gillar inte veterinärställen alls. Och där stod jag och skulle försöka fylla i överlåtelsepapper till receptionisten med gråten i halsen och tår-grumliga ögon. Jag satte mig i bilen och kunde liksom inte hejda mig utan började just "*attack-grina" i bilen.  

*Det är alltså när man börjar gråta okontrollerat, hulka järnet och ingen förstår vad man säger för det kommer bara ut halva stavelser med hulkningar på repeat. Har man otur så kan man fnysa iväg snor på någon eller kräkas på en sko eller två.

 Jag grinade hela vägen hem och jag svär på att näsan var så svullen så snoret försökte pressa sig ut genom öronen! Det bara pep om luftrören och pös i näsan... Sen började väntan.

Tänk om dom ringer för tidigt? Då har det hänt något... Jag började googla frenetiskt om livmodersoperationer. En sida jag hittade stod det att hon hade hämtat sin hund 5 timmar efter ingreppet, så 5 timmar var vad jag klängde mig fast vid. Och vid 17 ringde receptionisten och meddelade att allt hade gått bra. Det hade varit problem vid uppvaket, men nu var hon stabil och jag fick hämta henne kl 19. 

Lyckan var ett faktum, jag slängde på (eller man slänger väl inte på luren i en mobil men jag tröck väldigt snabbt på avsluta iallafall) luren och började attack-grina igen. Jobbigt läge det där med snoret måste jag säga...

Jag räknade minuterna tills Maja skulle få komma hem, gick ut och bäddade i bilen -mjukt och fluffigt. Tog en liten snabbkoll i spegeln och insåg att jag såg inte kände igen mig själv. Jag såg lite ut som när man har varit i fjällen och bränt ögonen (snöblind?) efter för mycket slalom. Helt igenmurade. Jag kunde inte säga M eller N på grund av näsan och hela ansiktet var randigt illrött. Fräsigt...

Iallafall så for jag upp och hämtade Majastackarn som var heeelt väck! Det enda hon visste säkert var att där ville hon inte vara en endaste minut till. 

Vi fick med oss smärtstillande sprutor (till munnen...inga kanyler och sånt) och lillhöna var som en liten trasa när jag lyfte henne. Först stod jag bara och kollade på henne med tanken" hur faasen ska jag lyfta in henne i bilen nu"? Det gick bra. Jag tog ett ordentligt tag om hennes rumpa och bringa och lyfte henne som ett lamm typ.

Hela natten inatt har hon gått runt och vankat. Jag har legat på soffan och försökt hålla koll mellan sovperioderna på 10 minuter i stöten. I morse lade hon sig för första gången och sov ordentligt.

Hon har fortfarande känningar efter narkosen så hon är lite trött, men hon har varit ut och gjort behoven som vanligt. Jag ska försöka få i henne lite vatten senare, om hon inte gör det frivilligt. Hon har ett sår på magen som måste tittas till varje dag och göras rent om det skulle vara smuts där. Det är ca 15 cm långt och väldigt fint ihopsytt.

Nu är det bara att hoppas på att hon repar sig ordentligt och blir samma gamla Maja utan löp :) Det kommer att underlätta något enormt för henne! Det har varit riktigt besvärliga löp med urinvägsinfektioner som avslut varendaste gång.

Så summan av det hela. Börjar er tik att få flytningar när som helst på året(behöver inte vara 4-6 veckor efter löp), men inte visar några andra symptom, ÅK till veterinären bums!! Nu hade Maja en sk. öppen livmoderinflammation där man ser det direkt på grund av flytningar. Andra tikar har inte alls öppna och då fylls livmodern tills den i värsta fall spricker. De senaste nämnda blir ofta väldigt dålig innan, men man vet aldrig...dom behöver inte visa något tecken alls! Läskig jäkla inflammation måste jag säga...

 Vi kom in i tid  tack och lov! :)

Det var allt från mig idag!

Over and out!