Jag samlar på zebrakoppar. Det är ingen fixidé bara för att dom har blivit så populär de senaste åren, utan därför att dessa har stor betydelse för mig.
Jag fick ärva 5 tekoppar och 6 fat av min mormor och morfar. Det var det enda jag ville ha (alltså det fanns ju andra saker jag oxå ville ha). Hade inte spelat någon roll om de kostade 6 kr eller 6 miljoner, jag hade slagits till sista blodsdroppen över dessa. Nu hade jag dock ingen vidare konkurrens då det fanns en annan större servis i mormors samling som var värd mycket mer. Så det slutade alltså med att jag fick zebrakopparna och min kusin dom andra (dom där med stora gröna retrolöv på).

När jag var liten så bodde vi grannar med mormor och morfar, så vi var alltid där och sprang. Mormor och jag drack alltid te, något som ingen av mina syskon gillade (te alltså, inte mormors och min testund ;). Hon gjorde i ordning varsin kopp med liptons te, smörade ett par skorpor och satt fram lite kex. Sedan doppade vi för glatta livet. Varje dag i princip.

Så när morfar gick bort för ett tag sedan, så fick jag alltså kopparna! Det första som hände var att en gick lite sönder i transporten hem :( Det gick en flisa och blev en spricka, så jag jagar efter någon som kan laga porslin! Spelar ingen roll vad det kostar, jag måste laga den. Det gör ont i hjärtat varje gång jag tittar på den. Mormor hade en egen kopp som hon alltid drack ur. Det var en spricka i den som dom hade lagat med något lim. Den dricker jag ur idag. Det känns speciellt och mysigt.

Men så har jag en sambo som "missbrukade" sina rättigheter att använda kopparna! Han drack kaffe ur dom, ställde dom längst ut på bordet (där både Max och Maja härjade omkring) och diskade aldrig ur dom! "Du kan väl slänga in dom i diskmaskinen?" sa han!! Ljudet som jag fick ur mig då, uppfattade nog bara valar och ubåtsradar.
Sedan dess har INGEN fått röra kopparna. Inte ens kungen om han skulle få för sig att besöka oss. Jo, kanske kungen om han höll i koppen hela tiden och diskade varsamt efter sig.

My preciousssss...