Varför är det så att när man har relativt kort hår, så vill man ha långt. Och när det är långt så får man infall och klipper av sig det?

Jag vill ha långt hår igen...långt fint som man kan göra fläta, fina uppsättningar, bara slänga upp i en knut när det är i vägen osv. Jag satt och läste en hårförlängningsartikel här på ameila av Johanna Toftby som är hårfrisör (http://www.amelia.se/artiklar/Mode--skonhet-22042/Harforlangning---den-perfekta-losningen-for-kort-och-trakigt-har-) och kände paniken komma krypandes. Jag vill oxå ha långt hår! Började genast att kolla runt på rekommenderade salonger här i Sundsvall, men får samtidigt lite ångest. Tänk om det blir gräsligt? Tänk om det bara trasslar? Vad händer när jag måste färga utväxten, osv. Även att en förlängning måste sättas om inom 2-3 månader...Åååh veligheten har slagit sina klor i mig! Jag vill, jag vill, jag vill, men samtidigt så är jag så velig!

Jag tycker att alla jag ser har långt hår. Så här är det jämt...Den dagen jag får långt hår blir det förmodligen trendigt med tvärkort hår.

Max vägrade åka till dagis idag. När han förstod att jag tänkte vara hemma så slog han bakut. Fick ringa till förskolan och harklade ur mig att Max får vara hemma med mig idag igen. Det är jobbigt att prata när det bränner som eld i både näsa och hals. Jag låter som hon, Fran Fine, när jag tar i lite.